Nu är jag DOKTOR på riktigt

Hej hopp... solen skiner och det finns hopp om liv, även om vi är VÄLDIGT trötta idag. Det blev en lång resa hem eftersom bilen (som stått i Sundsvall och väntat på oss) var trasig när vi startade den. Troligen generatorn som har gått. Som tur var tog vi oss till en OKQ8 mack... där fanns en hel hög trevliga och hjälpsamma killar som dels kallade in en jourmeckar.... dels bjöd på kaffe medan vi väntade och som fixade och donade med en hyrbil åt oss. Vi fick lämna vår stora fina bil i Sundsvall och åka en liten, lätt svårkörd bil hemåt. Den maxade 100 ... och kändes som den skulle blåsa av vägen i höststormen som drog över landet igår. Nåväl, efter en trevlig kopp te hos kompisar i Ö-vik kom vi hem vid halv tolv tiden. En mycket kelig kisse mötte oss i dörren, så det kändes bra att komma hem i varje fall.

Promoveringen undrar du säkert... Jovisst, den var helt underbar.

Det kändes lite nervöst och stort att tåga in i aulan. Alla 80 nydisputerade och 8 hedersdoktorer tillsammans. Det var en mäktigt ögonblick. Framme på scenen satt en liten blåsorkester och spelade så fint för oss. Det blev inte en så lång cermoni som jag trodde det skulle bli (med tanke på att genrepet tog längre tid än själva cermonin), och snart var det min tur att gå fram på podiet och få föras över i doktorssidan av universitetsvärlden.

Promotorn tog mig i handen när jag klev upp på första trappsteget "Var Hälsad"... sedan satte han kransen på mitt huvud... "Tag emot lagerkransen" (en symbol för den högsta utbildningstiteln) och sedan sa han "Tag emot diplomet", tog min hand och förde mig över trappan (ett trappsteg upp och ett ner) där han sa "Farväl Filosofie doktor". Sedan gick jag fram framför podiet, neg för rektor och hela pubiliken och gick sedan mot min plats. När alla doktorer i min fakultet promoverats fick vi motta en fanfar (en riktigt tjusig, lång fanfar, inte alls som den som vanligen spelas).

Det var pampigt verkligen och det kändes verkligen som man upptagits i en särskild del av universitetet, de disputerade! Efter själva cermonin skjutsades vi med buss till Uppsala slott, till rikssalen där Kung Gustav Wasa regerade, där sturemorden begicks, där Drottning Kristina abdikerade. Det var också en otrolig upplevelse att gå in på slottet (jag har aldrig varit där trots att jag bodde i Uppsala i 5 år). Det var mycket god mat och trevlig stämning och alla som såg mig gratulerade mig (jag hade kransen på mig hela kvällen, vissa tog av den, och de som hade hattar tog av sig dem)... En kille och tjej från operahögskolan sjöng klassisk opera för oss och ja... en bal på slottet helt enkelt. Pappa såg så fin ut och stolt i sin frack och maken var också som en stolt pingvin. Trötta (i hemskt väder) återvände vi till hotellet och satt och pratade en liten stund i lobbyn innan vi ramlade i säng vid ett-tiden.

Det är ett minne för livet, något stort och fantastiskt. Något vi aldrig kommer att få uppleva igen om nu inte nån av mina barn tänker disputera (fast ibland undrar jag om de inte blivit bortskrämda med tanke på all tid jag lagt ner på mitt projekt och så lite tid jag fått för dem under vissa perioder).

Så nu sitter jag här hemma idag, i strålande sol fast det blåser och är kallt och känner mig lite urlakad. Det är väl alla upplevelser som gör sig påminda (och givetvis lite trist med bilen (vi får hyrbilen av försäkringsbolaget till 75 % men kostnaden för att laga bilen får vi stå för själva ca 7000 och vi har redan lagt 12 på bilen denna månad, så det känns lite extra surt)). Barnen kommer ner under eftermiddagen med en underbart snäll farmor och farfar som igår när de fick höra om bilen erbjöd sig att skjutsa ner barnen hit. Tack å tack, det betyder så mycket att slippa en resan också.