så är barnen hos farmor och farfar...

... och lite konstigt tomt kändes det i huset i morse när vi vaknade. Inga barn som satt framför TVn, ingen väckerklocka som ringde i evighet (barnen brukar ställa den, men vaknar sällan av den själv)... bara en katt som låg i fotändan på sängen.

Stumpan fick tårar i ögonen igår när det var dags att åka, och ville stanna med mamma. De åkte iväg och det gick bra upp, men när maken skulle åka hem igen ville hon inte stanna hos farmor och farfar.... hon gick till och med och klädde sig... fullständigt tröstlös... Undra vad som händer i min lilla tjej nu... hon ville ju så gärna åka till farmor och farfar och såg fram emot det så sent som på torsdagskvällen...

Vi ringde nu på morgonen för att kolla att kvällen och natten förlöpt OK och det hade gått jättebra. Har för mig att jag läste nånstans att barn i 7-års åldern kan få svår separationsångest... undra om det är det som hon drabbas av ibland. Stackars liten... det är nog inte så lätt att vara liten ibland... särskilt inte i vårt tuffa samhälle där allt går ut på att vara duktig, orka med allt och klara all stress.

Igårkväll njöt jag av ett tyst och lugnt hus... Maken kom hem igen vid 11, så jag hade hela kvällen i lugn och ro. Passade på att spela lite spel, se lite TV och sova en stund framför den... så skönt... Ikväll blir det nog en pubtallrik eller liknande till middag och sedan en lugn kväll.

Men först ska jag avklara en dag på jobbet...

Ha en bra tisdag!