Kommer att bli långt... men det viktigaste först!

Ja, det här inlägget kommer att bli långt skulle jag tro... jag riktigt kokar av ilska och behöver skriva av mig lite... men det viktigaste först... det är ju vägdag!

Och döm om min förvåning när jag ställer mig på vågen i morse och vågen pekar ner... hela 2,2 kg senaste veckan TROTS Stockholm och utsvävningarna där. HÄRLIGT. Så nu har jag totalt tappat 17,2 kg på 6 veckor! Det går som tåget det här! Vi pratade en del om att man kan tappa fokus och inspiration nu när man har tappat ungefär hälften av tänkt viktnedgång. Det är möjligt, men jag tror inte att det gäller mig just nu! Jag är så fokuserad på att fortsätta min kamp ner till målvikten. Maken har funderat över när det är dags att börja äta mat och enligt konsulenten är det bäst att köra soppa fram tills målvikt och därefter börja lite smått att äta mat igen. Om jag fortsätter som jag gör nu så skulle jag kunna nå mitt mål i slutet av november (om jag har målet - 20 till... men ska jag bli normalviktig enligt BMI så är det mitten av december som gäller... förutsatt att jag nu går ner lika mycket som jag gjort hittills, gissningsvis kommer det att gå trögare när jag inte har lika mycket kvar att gå ner, det är jag medveten om).

Men JIPPI för de 17 kg jag redan tappat! Kläderna blir större och större... ringarna på fingret börjar vara väldigt lösa (inte så jag tappar dem ännu, men de åker runt hela tiden så fort jag rör mig... är inte van... såg dock en ring som jag verkligen skulle vilja ha som jag inte hittade när vi gifte oss... får önska mig den när vi nu firar 10 år nästa sommar).

Ja... och så till det som jag är sååå förbannad över!!!! Igår var det föräldramöte på förskolan och under mötet diskuterade vi likabehandling. Då börjar en förälder "prata" (läs halvskrika) om att min son (angav hans namn) sagt att han inte får leka med hennes son, för det har hans mamma sagt. Detta står hon och säger inför hela föräldragruppen! (jag tänker dock inte sänka mig till hennes nivå och anger INGA namn... jag tycker det är oerhört kränkande!) Sedan fortsätter hon älta på om detta men också att hennes son kommer hem med sår i ansiktet, att han inte får vara med och leka osv. Hon påpekar att hennes son är så känslig. Men fokus var på vad min son sagt. Det blev en väldigt olustig stämning över huvud taget. Jag började givetvis koka men blev lite tagen på sängen av hennes påhopp. Hon la dessutom till att det kanske beror på att hon inte har svenskt ursprung och då höll jag på att fullkomligt explodera. Som tur var steg en annan förälder in (med stor pondus) och avvisade det och sedan försökte styra över diskussionen på hur stort ansvar pedagogerna har för att hjälpa barnen att förstå när de gör fel, säger fel saker osv.

Vad har jag då sagt till min son?? Jo, både jag och maken anser att han inte ska leka med den här pojken av flera skäl. Dels leker de inte särskilt bra ihop... det blir ofta bråk mellan dem och de har inte särskilt roligt ihop (de sitter mest och ser TV om de leker... men det var ganska länge sedan de lekte ihop nu), och dels vågar jag inte lämna min son hos henne då jag vet att hon inte har koll på vad barnen gör eller var de är (vilket jag har rent praktiskt sett). De bor nära en vältrafikerad väg och vad är det som säger att pojkarna inte ger sig ut på byn istället för att vara på gården och leka? Jag vågar inte lita på att min son klarar att stå emot impulsen att göra det, han är ju bara 5. När han är hemma och leker, särskilt om han har kompisar där, kastar jag ett öga på vad han gör och var han är lite då och då (typ var 10 min) för jag tycker inte att en 5-åring kan klara trafik eller helt och hållet hålla sig inom utsatta ramar, även om han har blivit betydligt duktigare på det nu. Men denhär mamman vågar jag inte lita på att hon har den kontrollen över min son, så är det bara.

Men jag kan säga att det gjorde ont att bli anklagad för att vara främlingsfientlig! Jag.. som dagligen jobbar med folk från olika delar av världen... och som nästan pratar mer engelska än jag pratar svenska vissa dagar! Det gjorde ONT!

Det som också gjorde så ont var att hon anklagade mig inför hela föräldrakollektivet... hon menade att jag borde ringt henne och sagt det till henne, men hon kunde inte göra det mot mig??? Jag har ju pratat med andra om att det min son inte får leka med hennes, jag har inte förtalat henne på något sätt, varför ska hon utsätta mig för det??? Det var så fruktansvärt kränkande att sitta där. Jag brukar inte förlora talföret totalt, men den här gången gjorde jag det. När jag väl kunde börja formulera mig lite i huvudet så funderade jag om jag verkligen skulle sänka mig till hennes nivå... hänga ut henne bland de andra föräldrarna. Jag vet ju en del om hur hon har haft det, och hur det fungerar i hennes hem... så det skulle mest varit pinsamt för henne om jag förklarat mig inför alla föräldrar OCH hängt ut henne med min förklaring.

Det är ju faktiskt också så att vissa människor inte går ihop med andra... OCH det har ju inget med främlingsfientlighet eller mobbning eller kränkning att göra.

Men det är klart.. jag borde kanske inte sagt till sonen att han inte får leka med den här pojken på fritiden... men vad ska jag svara honom när han frågar .... På dagis frågar den här pojken sonen ganska ofta om min son vill följa med honom hem, och hittills har det inte gått att lösa praktiskt (dvs. det har löst sig av sig själv), men i veckan fanns tydligen ingen utväg utan sonen svarade helt enkelt att han inte får för mamma... klart det gjorde ont i den där pojken... det är ju inte hans fel... så visst har jag lite dåligt samvete för det (pojken har det jobbigt nog som det är). Frågan är om min son egentligen vill leka med den här pojken... han kanske inte till sist såg någon annan utväg än att säga såhär... han orkar/klarar kanske inte att säga till pojken att han inte vill leka med honom (tack du som gav mig det som exempel, jag ska prata med sonen om det i kväll).

Jag bryr mig inte så mycket om om den här föräldern är arg på mig i sig, men jag tycker det skulle vara oerhört olyckligt om min son påverkades, dvs att han inte får följa med andra kompisar hem, eller ta med sig kompisar hem till oss... Det är det jag är mest rädd för. Jag hoppas verkligen att de föräldrar som känner mig verkligen förstår att jag har skäl till att jag inte vill låta sonen leka med den här pojken och att det inte är något personligt gentemot den här mamman eller pojken. Jag har ju jobbat mycket för skola och förskola och många vet vem jag är och vad jag går för nu, så jag hoppas inte detta ska påverka deras bild av mig (och sonen) och tro att jag är främlingsfientlig. Fick höra att många troligen vet om den här familjens situation, det är ju en liten by, så jag hoppas det bara kan blåsa över nu! Men lite jobbigt var det att träffa föräldrar i morse på dagis!

Har funderat fram och åter i natt vad jag ska göra... ringa och prata med mamman, skriva ett brev som hela förskolan får ta del av där jag förklarar mig (dvs. förklara att jag inte vågar lita på henne och att våra söner inte är bra för varandra och dementera att det är något personligt), eller bara låta saken vara, bero... Brevet var nästan formulerat i huvudet i morse, men efter en diskussion med personal på morgonen kom jag fram till att det kanske nog är bäst att bara låta det vara som det är. Sonen kommer fortfarande inte få leka med den här pojken på fritiden (men han frågar inte direkt efter det heller) och de som frågar mig kommer få ett rakt svar av mig vad det beror på! Jag måste dock prata med sonen om vad han sa och vad som blev så fel och lära honom att det är bättre att säga att " jag har inte lust idag" eller " jag orkar inte" och vara ärlig mot andra. Sedan får vi föräldrar ta diskussionen om det inte fungerar just den dagen eller om, som i det här fallet, jag inte vill att han ska leka med just den pojken, ja då kommer jag säga det till den föräldern (det är ju bara den här pojken jag inte vill han ska leka med!) och förklara varför!

Men faan vad lätt det är att lägga in att man är främlingsfientlig när man inte har något annat att ta till !!! Och vad enkelt hon hade kunnat göra det för både sig själv och andra om hon tagit det personligen med inblandade, kanske med hjälp av pedagogerna. Det kändes som hon gav många andra kängor också bland föräldrarna, men det var fortfarande BARA min son som namngavs! Fy fasen, jag är fortfarande fruktansvärt kränkt och irriterad! Barn som är 5 år kan inte förväntas veta hur de ska föra sig i den här komplicerade världen där inte ens jag som vuxen klarar alla situationer! Självklart ska vi vuxna lära dem så mycket som möjligt, men om man inte kan kommunicera med varandra så är det kört redan från början, vilket uppenbarligen hände här! Brist på kommunikation!

Men som sagt.. jag hoppas alla som var där igår känner mig så väl att de förstår att jag har goda grunder till att säga som jag gör, agera som jag gör! Jag gör inget för att vara elak, jag ser efter mina barns bästa, efter bästa förmåga!

(skönt att skriva av sig i varje fall... hoppas nu bara att det här blåser över!) Tack för att du orkat läsa hela vägen hit!